Igår var jag oerhört effektiv, igen, och skickade iväg sju ansökningar. Idag skrev jag tre och hann dessutom med att ta en solpromenad tidigt på eftermiddagen och dricka en massa te. Sen gjorde jag pizza åt mig själv och min bror av gammal scones- och pizzamix. Dessutom har jag rensat ur ett skåp; slängt och omplacerat saker. Det är så skönt att utöva lite Feng Shui i vardagen. Ta upp en sak, fråga sig själv "Behöver jag den här saken? Tycker jag om den?" och om svaret är nej ge bort den. Fantastiskt!
Det är en sak som dock har gnagt lite på mig idag. Jag snubblade över en blogg tidigare, skriven av en tjej som jag gissar var runt min ålder. Det som jag reagerade på var att hon skrev något om att "vi tjejer" borde unna oss lite mer "behandlingar och ingrepp" i vardagen. Jag tyckte att "ingrepp" var en konstig formulering eftersom jag antog att hon menade manikyr eller bikinivaxning eller nåt ditåt. Men när jag läste vidare så fattade jag att hon menade kirurgiska ingrepp! Hon hade bokat tid för att fylla läpparna med restylen (heter det så?) och tyckte att fler tjejer borde "unna sig" det.
Är jag otroligt naiv som blir chockad av det här? Egentligen är det väl inte så jävla konstigt att det finns folk med den här uppfattningen när hela modebranschen är så likriktad och det i princip bara finns ett ideal för hur man (som kvinna) ska se ut, annars är man fel. Men någonstans har jag ändå gått och trott att människor inte blir lurade av den här förändringshysterin. Att de flesta är starka nog att stå emot; att trivas med sig själva.
Tji fick jag.
Bloggtjejen ville göra en bröstförstoring för 45000 spänn. Hon verkade snäll, intelligent och väldigt generös mot alla utom sig själv. Om jag träffade henne skulle jag vilja fråga henne: det må så vara att du vill vara lång, smal och ha stora bröst för din egen skull, men skulle du lägga de kraven på någon annan? Om inte, varför måste du då ha de kraven på dig själv, krav som du själv säger du mår dåligt av att inte leva upp till?
Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att hon en dag kommer att tycka om sig själv som hon är, njuta fullt ut av livet och kunna äta massor av chokladglass framför tv:n utan att känna ett enda styng av dåligt samvete efteråt. För hon är så jävla värd det.

På tal om inlägget ovan måste jag också spy lite galla över modeindustrin som ser kvinnor som dekorativa slit- och slängprodukter med begränsat bästföredatum. För vem har egentligen bestämt att det bara är en sorts människor som är vackra? Likriktningen är total. I Top Model verkar man tycka att man är framåt och nyskapande när man väljer modeller med olika etnicitet, och det må så vara, men herregud människorna ser ju ändå exakt likadana ut allihop. Och är det någon som på något vis sticker ut lite extra från mängden åker hon ändå ut efter ett avsnitt eller två. Kvinnor används som förbindligt leende dekorationer i tv-reklamer. Producenterna, fotograferna, regissörerna är (fortfarande med få undantag) män. Så det är väl inte så jäkla konsigt om en 12-åring får anorexia och tror hon måste skönhetsoperera sig för att vara okej. Och problemet är inte bara likriktningen i modevärlden. I grunden handlar problemet om den utseendehets som drabbar kvinnor, eftersom de bedöms efter sitt useende i så mycket högre utsträckning än män.